florens dag 1

okej. nu har jag landat lite, om man säger så. jag har kastats mellan förtvivlan och förväntansfull spänning ända sedan jag lämnade våris kl. 7 igårmorse.

allafall. resan. inte så smidig som jag hade hoppats. jag var ganska nervös ett par dagar innan, mest för flyget. väl på arlanda släppte det inte riktigt, men så satte jag mej i planet och kände att jag iallafall inte trodde att jag skulle dö. skön känsla liksom. meeen så precis när vi skulle svänga iväg för att lyfta så stannade vi istället och fick höra att "en lampa som inte ska lysa, lyser här i cockpit." man skulle kunna tro att jag här liksom freakade ur helt och went bananas. helt tvärtom. jag till och med SÖKTE efter paniken och hysterin över att det var "något fel" på planet som precis skulle ta mej till milano. men den infann sej inte. visst, jag var ju fan inte helt lugn med att något inte stod rätt till, men... så kom allt det där bra som jag lärde mej under "jag kan flyga, jag är inte rädd"-kursen. det är ju en bra grej att vi sitter här på marken och planet har sagt till om att nåt är fel. dessutom mindes jag att hon med så stort eftertryck sade att allra oftast när det är något fel så är det ingenting som har med motorer eller liknande att göra.

och mycket riktigt. efter kanske 10 minuter återkommer styrman och informerar om vad det var (jag fattade aldrig detaljerna) men underströk att det inte handlade om något med motorerna eller flygplanets möjlighet att flyga. *victory* ha. fan vad jag gottade mej i mej själv där alltså. sedan fick vi alltså byta plan eftersom det var något de inte kunde fixa där och då. och okej, det fanns en absurd liten naggande oro i min skalle som typ "men avisningen då, AVISNINGEN HÅLLER JU INTE LÄNGRE ÄN EN VISS TID PÅ MARKEN". men. ja. jag fick helt enkelt slå mej själv på käften och typ, INSE att det kanske vore lite väl hysteriskt om jag gick fram till flygvärdinnorna och ba "eh. ni har väl isat av." så nej, det gjorde jag inte.

sedan flög vi iväg och i vanlig ordning gillade jag ju inte precis starten, men jag hade inte panik och ingen dödsångest liksom. sedan var jag aplugn under i princip hela flygningen. jag anpassade precis alla tankesätt och lugnande jox som dom sa åt mej på kursen. och det funkade! trots att det inte funkade i somras.. hmm. wierd. men bra förstås. till och med när det börja skaka så tvingade jag mej själv att inte sluta med vad jag höll på med (kolla på film på datorn) för att liksom, "kolla" vad som hände. något jag alltid gjort förut. kortsiktiga vinster och allt det där. irriterande. hur som. sedan landade vi. var helt cool även då.

sedan började det jobbiga. i och med att planet blev så sent, så skulle jag missa mitt tåg. direkt när jag klev av ringde jag därför desperat runt för att få någon att gå in på min mail och fixa. morbror lasse var till slut den enda som kunde bistå med denna hjälp, vilket han vänligen gjorde, men trots det fick vi veta att eftersom jag redan bokat om biljetten en gång (jag råkade boka en för tidig biljett först...) kunde jag inte göra det igen. nähä. släpa runt lite på all min groteskt tunga packning kring linate, bara för att få veta att man inte kan göra någonting som har med tågbiljetter att göra här. då var det alltså bara att sätta sej på bussen till centralstationen och hoppas på det bästa. jag hade en naggande oro om att eftersom tåget redan skulle ha gått så skulle jag bli tvungen att köpa en ny biljett. och eftersom biljetten som tidigare nämnt kostade 52€ var jag inte så sugen på det. men mycket riktigt blev det ju så och jag blev liksom så arg att jag började grina. inte där och då förstås, men guud. jag hade inte ätit ordentligt sedan frukost och hade sovit mycket lite. vid det här laget var klockan nästan 15.00. hur som. skickar svordomar per sms till stackars mamma om att jag hatar italien och sätter mej på tåget.

väl i florens regnade det och var mörkt. dessutom var allt stängt, då det är en högtid många katoliker firar, som tidigare nämnt. planen var ju att jag skulle ta en taxi till henrik, men då italien helt rätt och slät vägrar kortanvändning i så stor utsträckning det går, så började sökandet efter en bankomat. och tro mej fan när jag säger det: det är inte behagligt att släpa runt på två st. 25 kilos väskor, varav en bara har hjul där bak, på dessa fullständigt håliga och gropiga gator som italien innehar. att dessutom parera en laptop-väska på den ena och en rygga på ryggen gjorde det ännu värre, när jag dessutom fortfarande inte ätit på riktigt sedan frukost. och ingen bankomat fanns. mamma tror inte på mej när jag säger det, men jag hade liksom inte riktigt möjlighet att GÅ RUNT OCH LETA med denna packning som innebar att jag dessutom var tvungen att stanna var 10:onde meter för att mina armar verkade gå av.

till slut får jag den stora äran att ta ut 50€ till en kostnad av 13€ på ett växelkontor, som var det enda jag lyckades snubbla in på. när det väl är avklarat haffar jag en taxi och kommer faktiskt fram helt utan problem. henrik bor i ett autentiskt 1500-tals palats. det är kanske 6 meter i tak och helt enormt stort med skrymslen och vrår. alla de vanliga rummen är gigantiskt stora och överallt hänger pampiga målningar och monstruösa speglar i barockstil. jag är för tillfället inhyst i gästrummet, en spiraltrappa upp, som är litet men trevligt. utgången till "en av" terasserna (det finns tydligen fler) ligger i detta rum. henrik har varit otroligt hjälpsam och tog ut mej på min begäran i jakt på färdiglagad mat. något jag antagligen får lära mej är lite av en omöjlighet i italien för någon med celiaki. det är bröd, bröd, bröd och bröd. och pizza. och lite mer bröd. till och med kebaben blir omöjlig då de av någon märklig anledning endast använder sej av kycklingkött. perfekt för mej liksom.

senare på kvällen, efter ett bad (herregud vad lycklig jag blev när jag såg att det fanns badkar), följde jag med henrik ut för att träffa några av hans vänner. ett australiensiskt par som dessutom hade sällskap av ett amerikanskt par som var på besök. jag tror att jag aldrig blivit så intellektuellt skrämd eller utmanad förut i mitt liiiv. herreguuud. den ena var psykiater med egen mottagning och undervisade på jävla harvard. alltså. RIKTIGA HARVARD. universitetet som odlar genier av sällan skådad klass och som det krävs typ en ansträngning som kan liknas vid att låsa in sej i ett rum med skolböcker i 15 år för att komma in på. hennes resevän var också en college-professor fast vid ett lite mindre college i DC, men också helt jävla über-intelligent och babblade på om hans studier av israeliska hit och palestina dit och som om detta inte vore nog så var det australiensiska parets ena hälft också professor, minns inte inom vad, med en helt sjukt intelligent 25-årig fru som just nu doktorerar på columbia i new york. alltså. ehh. jag är typ fortfarande trött efter den där utmaningen.

så idag då har jag egentligen bara stigit upp och letat mej fram till en slags ica kvantum. det gick asbra. läste en karta för typ första gången i mitt liv. de hade till och med glutenfri pasta! seger. idag ska jag även försöka att skaffa ett italienskt sim-kort.

det är lite skräckblandad förtjusning här måste jag säga. jag pendlar lite. men helt underbart är ju att det är så milt att man inte behöver mössa eller halsduk. allafall inte på dagarna. ca. 10 grader idag. och ingen jävla snö. jobbigt är att det bor en familj med en unge här ovanför. den låter. foton kommer senare! (inte på jobbiga ungen) puss så länge!