att jag inte skriver så mycket är en bra grej. det betyder att jag har annat för mej. det är full rulle. ikväll har jag käkat god sushi på ett ställe precis runt hörnet med en hög från skolan, sedan har jag horrifierats av amerikanarna (återigen) i denna stad. he-re-gud. im telling you. det är sjukt. det är som att befinna sej på random hemmafest för ca. 7 år sedan. det finns alltså speciella amerikanska barer. gå inte dit om ni någonsin kommer hit. förvisso är det lite som att befinna sej i little america bara att gå på gatorna här. jag hade inte förstått hur mycket amerika som fanns i florens. tydligen: tanto.
i skolan gåre bra men det är så mycket tråkigt grammatiskt att minnas att det andra såsom att faktiskt minnas vad verben eller orden betyder blir problematiskt. men. som de andra studenterna som varit här längre sade det: när chocken lagt sej släpper det. så jag väntar väl liksom lite på det.
och just det!! idag var vi på besök i domkyrkan med bästa läraren från skolan som också är autoricerad guide. efteråt fick man välja att gå upp i kupolen om man ville (för 8€). hon ba "men om ni är klaustrofobiska... kanske inte." ja ba EHH. jag ville skita i det. men så tänkte jag. vafan. jag kommer att ångra mej så jävla hårt för nu är det kväll och lågsäsong och rätt vad det är så kommer det att vara för mycket folk för att det ens ska vara möjligt. så vi gick dit. betalade. gick in till trappan. och. panik. det var liksom trångt och lågt i tak från början. hela kroppen och skallen skrek att jag skulle vända om och skita i det här. jag fick panik och började hyperventilera lite. (men i vanlig ordning osynligt, då det ju är så fruktansvärt piiinsamt att vara rädd...) men. så hörde jag en liten, liten röst i skallen som irriterande nog petade i min hjärna och ba "det är precis nu du inte ska fly. när du är som räddast."
så. jag fortsatte. med ett mantra i huvet. "det går bra det går bra det går bra". det blev smalare, jag blev räddare. det obehagliga i det för mej är också att man inte riktigt ser var man är. det är bara en enda lång spiraltrappa. en enda lång smal spiraltrappa. och så var det ganska mörkt. dog lite. men. så kom vi slutligen upp. och man. jag tror att jag aldrig varit så lycklig för att jag 1. kände mej som en jävla rockstar som hade klarat det. och 2. för att jag tror att jag aldrig varit med om en vackrare utsikt. dessutom solnedgång. guud. tog tusen bilder. ska lägga upp sedan.
vägen ner var enklare förstås. även om jag trabbades av lite, lite panik just i spiraltrappan ner, men. jag tog det cool och klarade det också. jag är fan grym. I AM SASHA FIERCE!
nu ska jag memorera några oregelbundna verb och sedan sova. pusshej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar