vet hut

i det här huset är det jävligt konstigt att äta i soffan eller på sitt rum. även om ingen annan äter samtidigt. man äter vid matbordet. punkt slut. *ovan*

en gång började jag fnissa lite över att en av killarna hade gjort fint med underlägg och allt där han satt och åt helt själv. "i am italian", fick jag höra. så var det.

och varför blir jag ett sånt cp när jag ska prata med någon jag tycker är mycket snyggare än jag? okej, jag känner mej ful typ hela tiden här, men liksom. det här har aldrig varit ett problem tidigare. dör på mej själv. okej, jag vet att jag inte hade några problem med dundermongot (jag träffade en kille ganska tidigt här som var jättesnygg men visade sig vara helt sjuk i huvet.) men jag tror att det delvis berodde på att han var ett sånt mähä. uhää. får lite äckel-rysningar när jag tänker påre.

allafall. jag har tråkigt. och ont i huvet. mal di testa heter det.

vår konversationslärare Monica är för övrigt typ världens roligaste och jag hurrade när hon berättade att det blir hon som har våra lektioner hela nästa vecka. (vi varvar i vanliga fall med henne och en annan, jättegullig, lärare) det är fantastiskt svårt, nästan omöjligt faktiskt, att beskriva denna kvinna med ord. hon är på många sätt helt och hållet skräckinjagande, ett prakt-exempel på en såndär nästan mobbande lärare som man typ blev ärrad av i lågstadiet. men grejen är att vi inte är små barn och då blir det bara hillarious. hon byter för det första stil varje dag, ena dagen kan hon vara uppklädd som en konservativ skolfröken, andra dagen kommer hon klampandes i turkosa lack-boots med skyhöga klackar och någon slags biker-outfit.

hon tillåter absolut ingen engelska i klassrummet och när mina klasskamrater försöker stamma fram vad de menar tittar hon på dom, sedan ut i tomma intet med höjda ögonbryn och en min som är oförklarlig. hon gör inte så med mej. kanske för att jag ser till att inte stamma, men det känns som att hon inte är lika hård mot mej av någon anledning. alltså, inte för att de andra på något sätt tar illa upp, vi skrattar åt henne dagligen. på ett positivt sätt alltså. ibland händer det att när nån frågar någonting lite oväsentligt när hon är uppe i förklaringar att hon viftar lite ströaktigt med handen och ba "noooon è importaaanteeee".

igår hade hon med sej en flugsmällare till lektionen som hon smällde i bordet om vi försökte använda charader till att förklara ord, som det var meningen att vi skulle förklara på italienska. kved av skratt när Enrique nästan hoppade högt i sin stol efter en smäll då han försökt att knyta näven demonstrativt i sin förklaring.

sedan flippade hela lektionen ur när hon fick förklaringar på vad "peperoni" var (i sånadär övningar där man ska plocka bort det som inte hör hemma i kategorin) såsom "ett slags kött" "en typ av ost" eller varför inte att potatis inte räknas som en grönsak? (detta vidhåller jag fan ändå. det är ju en rotfrukt?!) Bill skrattade så att han nästan grät, och så avrundades lektionen till sist med att efter att Enrique räknat upp olika sorters djur, placerade dem i kategorin "kött". ridå.